…then we take Berlin!
First we take Manhattan, then we take Berlin… Jag älskar att resa och älskar mat såklart, och nu var det dags för en resa med mat som förtecken. Brukar unna mig inspiration till mitt jobb genom att bla gå ut på restaurang och äta, och helst då i samband med en resa till ett annat land. Jag och en likasinnad ”matnörd” beslöt oss för Berlin som vi skulle äta oss ”igenom”. Vi hade ju redan intagit Manhattan…
Tidsoptimister och med fullspäckade almanackor var det inte helt lätt att få till datum som skulle passa oss båda, men hittade flygresa med Air Berlin tidigt lördag morgon och hem måndag kväll…dock kom vi på när vi redan bokat flyget att Michelin restaurangerna har ju stängt söndagar och måndagar… Det borde vi ju tänkt på! Ja ja, vi var kaxiga och bokade in två Michelin restauranger på lördagen och tänkte vi skulle verkligen köra ”all in” den dagen…
Med lite sömn i kroppen efter en smått galen arbetsvecka vaknade jag en halvtimme före väckarklockan skulle ringa 3.45…hur är man funtad, jag måste ju sova för att greja denna långa dag, men smög upp och lämnade man och sovande fyra-åring och peppade mig själv med att när du reser med kompis har du bara dig själv att ta hand om…
Redan klockan 8 hade vi landat på Tegel flygplats och med en snabb och smidig buss kom vi till vårt fantastiskt coola design hotell 25hours Hotel Bikini precis vid Zoologischer Garten, där vi satt/lade oss i varsin hängmatta i hotellets lounge/café, med utsikt över Berlin zoo, och intog varsin kaffe och laxwrap med värsta starka senapen…ja stackars verkmästaren i magen, det kommer bli en tuff dag idag!
Eftersom vårt rum inte var färdigt fick vi låna Saunan/relaxen på nionde våningen för att byta om inför den första Michelin restaurangen, det fanns inget omklädningsrum utan fick stå ute i relaxen och ”flasha” oss inför aporna nere på zoo, tyskarna är mindre pryda än vi svenskar då bastun självklart också var gemensam…men vi var ensamma som tur var.
Lite snyggare begav vi oss mot den första Michelin restaurangen Tim Raue som ligger på en tvärgata vid Check Point Charlie. En två-stjärnig restaurang som ägs och drivs av kocken Tim Raue, en före detta ”värsting” som helt ändrat bana kan man lugnt säga. Köket serverar asiatisk inspirerad mat med en blandning av japansk perfektion, thai aromer och kinesisk matfilosofi. På deras hemsida står det att ”därför serverar vi inga sidan om rätter som bröd, nudlar, ris och vi använder inte vitt socker och arbetar enbart med laktosfria produkter. Animaliska produkter är en av våra hörnstenar i vår matfilosofi och därför innehåller nästan alla våra rätter animaliska produkter….alltså de erbjuder inga vegan rätter. Filosofin är också inspiration från fågeln kolibrin som de har i deras logo ”creativity, uniqueness, and freedom-attributes that also inspired the design of our restaurant, as well as our cuisine and our service”. Och det var så skön stil och stämning, servisen hade mörkblå chinos, tjejerna blå blus med vita prickar, killarna svart t-shirt och alla bar converse skor på fötterna. Inga förkläden hade de. Hovmästaren hade dock kostym. Blev lite nyfiken på om hur kvällens oufit på servisen ser ut. Ingen stel och uppnäst stämning trots sina två stjärnor i Guide Michelin, men full uppmärksamhet och koll från servisen, och suverän mat med fantastiska smaker var det. Varje rätt smakade helt outstanding. Det enda negativa var att det tog ”onödigt” lång tid mellan rätterna, där kunde det varit bättre flyt, med tanke på att vi inte tog mer än fem rätter och trots allt att det var lunch tid och inte jätte stora rätter. Men åter igen helt fantastiska smaker och vackra presentationer på coolt porslin.
Peking Duck tolkat Tim Raue, var helt underbar, serverat på tre sätt ; anklever, soppa och bröstet. Man märker att restaurangen är top notch när även det avslutande kaffet var som en dröm och vi fick varsin liten ”mjölksnipa” med ny skummad mjölk till och tom varje detalj i inredningen på toaletterna var genomtänkt och med stil. Vill gärna komma tillbaka och äta middag där vid tillfälle, för Tim Raues mat vill man verkligen äta mer av. Han har fler restauranger i Berlin bla The la soupe populaire och restaurang SRA BUA på Kempinski hotel Adlon. Hade tänkt köpa hans kokbok, men den fanns enbart på tyska så får invänta den engelska versionen.
Typiskt oss ”matnördar” att komma först och gå sist från restaurangen, men får skylla lite på att det tog lite lång tid mellan rätterna, så det blev snabbt ut i det lika kalla och svala vädret som hemma i Sverige och ta en uban hem till hotellet för incheckning, lägga benen högt en stund och svida om till dagens andra Michelin restaurang.
Hotellets rum måste upplevas och jag rekommenderar hotellet varmt. Lite reströtta, men ändå på hugget inför kvällens middag på den två-stjärniga restaurangen Reinstoff, svidade vi om till riktigt ”snygg kläder”, jag klämde ner mina fötter i high heels och krängde på mig fin-klänning och lyckades fixa håret hyfsat, kände jag mig redo för nästa restaurang… Inte varje dag man som kock sitter på andra sidan som gäst och i ”obekväma” men fina kläder. Taxin tog oss snabbt, och då menar jag snabbt, här i Tyskland kör man verkligen bil, och då Mercedes…
På restaurang Reinstoff var det en häftig lokal, men lite mer ”stiff” stämning än på Tim Raue, lite mer vit duk känsla. Här fick man välja mellan två avsmaknings menyer varav en ”nearby” med råvaror mer lokalt och en ”faraway” . Vi valde den ”nearby”. Många fina och spännande rätter, och även små rätter som kom mellan rätterna.
Här kändes det lite som att servisen var lite orutinerade, eller snarare lite osynkade, vi hade full service, de hade koll på oss, men de som sprang istället för att bara röra sig snabbt och ”osynligt”, det blev som lite krockar dem emellan. Vi är visserligen sådana gäster som noterar allt, rätt jobbiga kanske, och har ju själva en rätt stor koll på hur det bör vara, så det blev en ganska tydlig skillnad på hur servisen på Tim Raue jobbade och på Reinstoff. Vi hade verkligen våra ”gästglasögon” på! Servisen var faktiskt inte helt perfekta, och det blev en miss när de skulle fram med dessert nr tre. De hade som grej att ingen servis fick bära ut flera tallrikar själv eller duka av själv utan de var alltid två som bar fram…såg från vårt bord att en servispersonal hade fått dessert nr tre i sina händer, men hon fick ej någon ögonkontakt med någon annan i servisen för att bära ut den andra, dessutom hade vi kvar vår föregående rätt, dock uppäten, men inga nya bestick…såg hur de funderade hur ska vi göra nu…det blev till slut (obs detta skedde ändå snabbt typ 30 sek) att två servis bar ut desserten ställde ner den och sen fick ta bort föregående rätts porslin och be om ursäkt för att vi inte hade några bestick att äta med, men som sagt på en ”vanlig” krog hade detta varit okey med tanke på att detta gick så snabbt, så var ju detta trots allt en ganska stor miss på en två stjärnig Michelin restaurang och vad man kan förvänta sig. Maten var överlag suverän, men en rätt måste jag säga inte var topp då fisken var lite överkörd och lite klistrig och hela den rätten saknade sälta och syra för att vara helt i balans, hade varit intressant att höra kockens tanke om rätten och hur han tänkt, men fisken var iallafall inte perfekt tillagad. Måste påpeka att ni inte får glömma att när jag gör sådana här matresor eller restaurangbesök för inspiration då studerar och analyserar jag allt med lupp…ifall ni tycker jag verkar petig. Dessutom funkade inget av mina betalkort där så tur min kompis hade kort som funkade… 
Mätta, stinna och i något övertrött tillstånd kom vi tillbaka till vårt hotell, men kände vi behövde en varsin ”sängfösare” på hotellets populära roof top bar ”Monkey bar” innan de tyska dunbolstren fick ta oss till drömmarnas värld…
Söndag fick bli lite vilodag efter lördagens maraton race, då vi sov som stockar i våra sköna sängar, men trots att gårdagen var en riktig ätar dag så var vi hur hungriga som helst när vi väl kom igång. Tyskarna äter brunch på söndagarna och ja då gör väl vi det också så vi begav oss med uban och lite promenad till ett mysigt, populärt och ösigt café i Prenzlauer Berg, med det passande namnet Anna Blume café. Det var kö och bordsservering men en otroligt snabb, flink och rolig servitör charmade alla och snabbt fick vi bord. Färskpressad juice, gott kaffe och the och ett trevånings fat fyllt med godsaker intog vi. De hade ett enormt utbud av tårtor som jag i vanliga fall hade kastat i mig, men verkmästaren i magen sa att coola ner dig lite nu efter gårdagen så vi tillbringade resten av dagen promenerandes genom ”hela” Berlin och Tiergarten, såg de flesta sevärdheterna och kom tillbaka till hotellet med lagom ömma fötter och magen i rätt balans och hungriga igen.
Eftersom vi vänt lite på dygnet så passade en sen middag oss, på hotellets häftiga restaurang Neni, som tydligen alltid är fullbokad. Kul med hotell som har bra restaurang och bar som även lockar folk utifrån att komma. Lite annan stil från gårdagens restauranger, med häftig vy över Berlin, smakfull inredning och riktigt god mat i israelisk-orientalisk stil. Så vi tog in lite mezze, lammkebab a la Neni, grillad aubergine, falafel och lite till… Bra, gott och häftigt, avslutade middagen med en gigantisk american cheesecake som kompensation för att jag inte grejade tårta på Anna Blume café tidigare. En fräsch drink på Monkey Bar fick avsluta även denna kväll.
På måndagen åt vi frukost i Saluhallen på KaDeWe, motsvarande Londons Harrods. Min kompis fyllde år så varför inte fira på den fashionabla gourmetavdelningen. KaDeWe’s sortiment består av 400 000 artiklar varav 34 000 hittar man här. Ostron bar, korvar, skaldjur, ostar, choklad, kryddor…ja ett himmelrike att gå runt i. Checkade ut från hotellet, men eftersom vi hade sent flyg hem så hade vi ju nästan hela dagen på oss att fortsätta utforska Berlin. Vi tog uban till Kreutzberg och började vår vandring, jag ska meddela att jag har ont i fötterna fortfarande, då jag som brukar vara rätt ordentlig av mig, tog definitivt fel skor med mig till detta, men ville ju inte vara någon ”party crasher” utan promenerade lydigt med min betydligt mer pålästa kompis som guide, om öst/väst tyskland, muren, historien och de olika kulturer i Kreutzberg, synd den turkiska matmarknaden bara är öppen tisdagar och fredagar, men en av världens godaste kebaber kan man ju alltid klämma i sig på Mustafas gemüse kebab, ett vanligt gatukök med typ 40 meters kö…men to die for… Ett annat matställe vi bara också skulle prova var Pasifico Buns and Bowls. Jag ville bara prova deras ”homemade bowls from Koreatown”. Jag tog Bibmäb Bowl; morot, spenat, coleslaw, rädisa, sojabönor, gurka, ägg och sesam, sen valde jag lax sashimi med örter och lime som topping. Det var ris i botten och jag gillade detta, skulle verkligen kunna tänka mig ett eget Buns and bowls snabbmat här i Sverige. En slags ingefärslemonad drack vi till.
Ja vi hann med det mesta vi tänkt i Berlin, kommer gärna tillbaka men med mer fotriktiga skor då…
//Anna
Mitt andra barn…
Uttrycket ”att vårda något som sitt barn”, stämmer in på vilken relation jag och min köksbänk har…
När jag och min man flyttade in i vårt hus för 11 år sen kan man lugnt säga att det mesta var i stort behov av renovering, och förutom allt det andra som målning, slipa golv, krypgrundsavfuktare… så var min första tanke, riv ut köket nu direkt!!! Själva köket var ett gediget Härjedalskök, men inte riktigt min stil, äcklig vit repig diskho och köket var fruktansvärt opraktiskt att arbeta i. Öppnade man ugnsluckan krockade den med en skåplucka etc etc… En god vän till oss som är hantverkare sa åt mig att bo in er i huset ett halvår och fundera i lugn och ro på hur du vill ha ditt kök! Jag lugnade mig med att ha kvar det hemska köket, men satte frenetiskt igång med att rita köket och mäta och mäta…
Köket var och är inte så stort, vi flyttade in i en sommarstuga med året runt standard från 1974, men tänk er som en fjällstuga med storstuga med vardagsrum som delas med en öppen spis och murstock, där köket är på ena sidan som ett arbetskök och inget eget rum, lite som dagens öppna kök, men med lite mindre yta. Så utmaningen då var att få in ett kök på en ganska liten yta, så praktiskt som möjligt och snyggt! Och jag lyckades ganska bra faktiskt! Är det något jag gjort så är det att jobba i kök, och även om jag alltid drömt om det där stora ”bonna köket” så är det faktiskt väldigt skönt att ha ett kök där man inte behöver känna att ”fasen att jag inte hade stegräknare på mig idag för att se hur många steg jag sprungit idag i mitt gigantiska kök”…. För alla vi som jobbar eller jobbat i restaurangkök, vet hur jobbigt det kan vara när man får springa runt för att hämta det ena än det andra för att köket är så gigantiskt. Titta på tävlingsköken som varje kock har när de tävlar tex Årets kock. Det är max några kvadratmeter med allt de behöver….så när du planerar ditt kök tänk praktiskt och gärna såhär att från där du står och hackar och skär, lätt ska kunna nå eller komma åt det du behöver, rita en cirkel med en diameter på en meter och håll dig inom den.
Jag kan säga att hade jag då, det jag vet idag när vi renoverade huset, så hade jag nog gjort vissa saker betydligt annorlunda… Köksbänken valde jag gedigna tjocka vackra ekskivor, som jag framför allt innan vår son kom för fyra år sedan, vårdade lika ömt som ett barn. Jag oljade in dem kontinuerligt, så fort det kom en vattendroppe var jag där och torkade och jag lät min stackars man gå i min ”tyrraniska-torka-bänken-fri-från-vatten-hela-tiden-skola”! Ja det är ett jobb att hålla en köksbänk av trä snygg, jag är otroligt noga med att skydda den från vatten och oljar in den med jämna mellanrum, och jag måste erkänna att den fortfarande ser ny ut, med bara något inslag av små incidenter, som även jag måste erkänna jag varit medskyldig till.
När vi ändå är inne på kök, så självklart så kan man ju aldrig få nog av bänkytor att jobba på, för visst, så även om jag önskar ibland att jag faktiskt skulle ha det klassiska Feng Shui hemmet/köket, så har jag insett att jag är inte sådan, jag har för mycket saker och vill spara en hel del och mitt hus har inte de ytor som jag antar ”Feng Shui människorna” måste ha till dold förvaring av sina saker…eller har de inga saker? För när jag oljar mina köksbänkar måste jag ju flytta på allt som står där, och jag tänker varje gång, tänk om det bara var tomma bänkar att få jobba på, men var skulle jag då förvara mina saker, för köksskåpen är ju redan fulla… Och alla mina hundratals kokböcker…jag skulle inte kunna tänka mig ett hem utan bokhyllor!
Här kommer bara en sista reflektion eller åsikt om vad jag anser om planering av kök! Jag skulle gladeligen ha en stor välkomnande köksö där på ena sidan gästerna kunde samlas och sitta och hela köksön kunde användas till arbetsyta och även perfekt till uppläggningsyta och buffé. Men för guds skull ta inte av den ytan till att montera in en spis och spiskåpa utan ha spisen längre in i köket där du kan stå och osa och sprätta bäst du vill, än på den härliga köksön! Sen om jag dock hade haft lite mer yta själv i mitt kök så med tanke på mina träbänkar så hade jag önskat mig en stor härlig diskbänk avdelning med rostfri bänk och två stora hoar som skulle rymma en hel plåt i varje.
Men nu ska jag springa ut i regnet och hämta hem min son från förskolan, ”mitt första barn”, som varken är jord av socker eller måste oljas in när han blir anfallen av vatten…
//Anna
Jag har väckt upp surdegen…
Jag lyckades att väcka upp surdegen efter flera månader av vila… Inte så farligt som det låter, även om de flesta människor säkert har någon annan typ av surdeg som spökar än den jag ska berätta om här.
Det är ju den surdeg som man använder som grund vid brödbakning av sk surdegsbröd, där själva surdegen fungerar ungefär som jäst. Jag fick för ett år sen äran att ta över två surdegar från en vän som ”ledsnat” eller valt en annan väg att gå än att vara surdegs-beroende, som man lätt blir när man fått snurr på grejen eller knäckt koden med själva bakningen. Jag bakade minst en gång i veckan och vårt brödkonto på köpebröd minskade otroligt, och det där okynnes ätande av ostmackor på kvällen minskade…
Jag fick en vetesurdeg och en råg surdeg, små bubblande ”blobbar” i varsin glasburk med lock. Släpper man den lös, eller lyfter på locket och glömmer den framme i rumstemperatur då blir det som på ngn gammal b-skräckfilm med blobbande surdeg över hela köket. Syret och rumsvärmen får den att växa och leva. Kort och gott en surdeg är vatten blandat med mjöl (vanligtvis råg- eller vetemjöl helst ekologiskt) som man låter stå framme utan lock så att den till slut börjar ”leva”…fast det enklaste är att få en bit surdeg av någon som redan är igång. Förvara surdegen i kylen och mata den en gång i veckan. Ja man matar den, den är ju levande så den kräver mat åtminstone en gång i veckan eller varje gång du bakar.
Jag blev aldrig riktigt kompis med vete surdegen, utan beslöt mig för att köra enbart på råg surdegen som dessutom kändes nyttigare. Jag är kock ingen bagare, även om i de flesta kockars arbetsuppgifter ingår en hel del bakning, så jag är väl rätt hyffsad på bakning i alla fall. Jag improviserar en del men har ett grundrecept jag i stort sätt följer. Tog dock ett rejält surdegsuppehåll över sommaren som varade ända tills igår, då jag sensate månaden inte ens matat min stackars surdeg…men jag fick liv i den, helt otroligt! Brödet är syrligare än annat bröd så det kan vara en liten period av invänjning innan man helt kan släppa sina söta bröd, som vi svenskar oftast är vana vid. Finnarna har tex mycket mindre sött bröd än oss.
PÅ kvällen: Tar jag 100 g av min råg surdeg och häller den i en bunke med 3 dl rågmjöl (ibland byter jag ut ngn deciliter mot dinkelmjöl och grahamsmjöl) russin eller annan torkad frukt, 1 stor matsked lingonsylt, lite frön (solros, pumpa) blandar med vatten ca 275 g, till en smidig smet/deg. Ställer den på köksbänken med lite plast över.
Sedan fyller jag på med 60 g rågmjöl och ca 100 g vatten i surdegsburken (det är själva matningen av surdegen) Bakar du inte så tar du bara bort lite surdeg och ger bort eller slänger, och så matar du den med fräscht mjöl, så håller du den vid liv.
På morgonen: Häller jag i 3 dl rågsikt, 1 tsk salt, brödkryddor och vatten ca 1 dl rör om till smidig konsistens. Jäs ca 2-4 timmar. Ta och smörj en brödform och häll i smeten i formen, jäs 1-3 timmar. Grädda ca 40 min på 200 grader till en innertemp på 99 grader på brödet.
Vatten och mjölmängd brukar jag höfta lite med, men utgår från grundreceptet, man får in en känsla när man provar sig fram hur degen/smeten ska kännas för bästa resultat.
Lycka till!
//Anna
Man tager vad man haver…
…eller ”Man taga vad man hava kan” som Cajsa Varg ordagrant sa!
Vad ska vi äta till middag, det har väl alla funderat på en eller två gånger…fantasin tryter, man vet inte vad man är sugen på eller rent ut sagt man har tomt i kylskåpet! Så var det igår, hade lite saker i kylen, men ingen direkt huvudråvara till en maträtt. Kom då på att det är ju nu grytsäsongen börjar…hösten då man så sakteliga börjar flytta in igen. Tända ljus och mysa inne. Än är inte grillsäsongen slut och vi har ätit luncher utomhus när solen värmt, men snart så. Vissa grillar året om, men det gör inte vi, men när vi grillar blir det från april till en bit in i oktober så jag måste faktiskt få en paus från grillsmaken trots allt!
Så fort jag tog fram min kära gryta igår blev jag kreativ, ta vad du har, koka soppa på en spik….det går jag lovar!
Grunden blev potatis, morötter, paprika, vitlök, lök. Skär grönsakerna i bitar, hetta upp olja i grytan börja fräs vitlök och röd currypasta, häll i de andra grönsakerna och fräs. Droppa över lite vinäger, häll i lite vatten, fiskbuljongtärning, grädde och crème fraiche (här blev det en fet och krämig gryta, men byt ut mot magrare produkt eller varför inte kokosmjölk, men som sagt ta vad du har hemma) När grönsakrena börjat bli lagom al dente och grytan kokat ihop en stund så hade jag lyckats hitta en bit Salmalax, torskrygg, räkor, broccoli, bönor och romanesco i frysen…som jag la i grytan på slutet strax innan servering.
Det blev lite improviserat som sagt, och nu tänker ni hur kan hon lägga en fin torskrygg och Salmalax i en ”man tager vad man haver gryta”…jo det var en ”snutt” Salmalax som blivit över som jag fryst in, en handfull räkor som blev över från sist vi körde ”rekor och vitt vin” och en liten ynka portion torskrygg som annars inte kunnat räcka till en middag för tre…så alltså det blev man tager vad man haver och lite frysrens på kuppen. Sen så är råvaror av god kvalitet godare än mindre bra råvaror, oavsett de kommer från frysen eller inte!
//Anna
Umeå levererar!
Så kom då helgen vi väntat på, återträffen i Umeå med mina kära gamla kursare från Gastronomiprogrammet! För 20 år sen var vi pionjärer på det nystartade Gastronomiprogrammet på Umeå Universitet och jag klev nyvaken av nattåget från Uppsala på Umeå tågstation första dagen. Pirrig, nervös och laddad till tänderna! Första halvåret som inneboende hos 90- åriga advokat Sigurd…precis ovanför Saga teatern på Kungsgatan…har betat av lägenhet väst på stan, två rums studentlägenhet på Stipendiegränd och sista året klämde jag mig in i en väns etta på Historiegränd.
En fantastiskt rolig, lärorik och spännande resa började. Alla var vi kockar redan från början av utbildningen, med blandade åldrar, erfarenhet och spridda från hela Sverige från norr till söder kom vi från. 17 killar och fem tjejer var vi från början av utbildningen. Eftersom vi redan var kockar blev detta en vidareutbildning på universitetsnivå då vi efter examen skulle kunna ta bl.a. jobb som köks- eller restaurangchef, recept- och produktutvecklare, jobba inom livsmedelsindustrin, starta eget mm. mm. Som ett exempel på detta så har utexaminerade Gastronomer tex arbeten som kostchefer, driver eget, receptutvecklare på Linas Matkasse, Chief blender på Absolut Vodka, restauranglärare ja listan kan göras lång, men utbildningen gav oss kockar möjlighet att ta oss vidare ut i mat- och dryckesvärlden. Vad blev jag då efter fyra års studier? Jo jag fick en Filosofiemagister i Gastronomi….har många gånger fått frågan ”va, håller du på med gastroskopi…” eller…”ska du bli astronaut?”… Förövrigt blev vårt interna smeknamn på oss själva Gastronauterna!
Vi blev ett litet lagom gäng som träffades denna helg för kärt och glädjefyllt återseende med många skratt, minnen och god mat såklart! Vi tyckte i alla fall att vi fortfarande såg ut som för 20 år sen, at vi var som konserverade…tills vi tittade på foton från den tiden…ja ja något år äldre kanske då… men inte till sinnet i alla fall…som sagt många skratt blev det!
Vi gjorde ett återbesök på gamla institutionen som de numera döpt om till Restaurang Högskolan trots det är en universitetsutbildning, på vår tid tillhörde vi institutionen för kostvetenskap. Vi träffade några studenter som vi berättade för om hur vår utbildning varit och vad som blev av oss efteråt…alla insåg vi hur bra det är med nätverk och mentorskap, vilket vi nu ska bli ännu bättre på. Nostalgi att gå omkring i de lokaler som vi också varit studenter i.
Umeå har växt på alla sätt och vis, city med alla gallerior, nya hotell och så vad med bra restauranger det finns nu, lite mer utbud än på vår tid kan man lugnt säga. Ett axplock ur helgens ”matorgier” så var vi på Tapas Bar & Deli, där en av ägarna även han tidigare student på Gastronomiprogrammet, mycket gott och trevligt då vi lät han bestämma hela vår meny med smarriga tapasrätter och spännande dryck därtill. Intressant med att Umeå har så många lokala små ölbryggerier och så kommer ju den goda Brännland Iscider här uppifrån, som även finns på sytemetet att köpa. Någon kanske såg när Bengan Fritiofsson gav det full pott i morgon teven förra veckan. Jag som älskar äpplen kommer köpa den och skapa någon god anrättning till återkommer om det.
Vi slank in på den coola och häftiga DUÅ, en delikatessbutik som på kvällen även ger mat- och barupplevelser men eftersom det inte ryms så många blir det en gemytlig, trång och personlig känsla. Vi samlades kring det stora bordet i mitten där även baren var, rolig story telling kring kvällens drinkmeny inspirerad av Astrid Lindgrens sagor….den vi drack bestod en del av Emil i Lönnebergas upplevelser…punsch, kriek…Emils mammas körsbär gäste ju…tuppen blev full och griseknoen…potatis skum…var det Alfred som stoppade en varm potatis i munnen vid tandvärk…och färgen på drinken röd och vit…Ida som hängde upp i flaggstången, hennes klänning var ju röd och vit…
”Hansson och Hammars” restauranger besökte vi, två av våra kursare driver tre restauranger på universitetet varav den på Bildmuseet vid älven intog vi vår lunch en av dagarna. Köksbaren var restaurangen som vi åt på sista kvällen, mycket god mat, goda viner och som tidigare mycket skratt, härliga samtal och minnen blev det…
Vi njöt alla av helgen och blev 20 år yngre Gastronauter på nytt, och vi sa att nu får det inte dröja lika länge innan vi åter samlas allihop utan kanske redan på Gastro Nord mässan i april nästa vår tänkte vi göra Stockholm osäkert…
//Anna
Håll-käften-pasta!
Jag tycker att jag är ganska öppen för nya saker, men jag ska erkänna att jag aldrig provat några andra svampställen än de som funnits på min mammas uppväxtställe! Hon växte upp på en bondgård med tillhörande skog i ägorna. Gården och skogen har vi fortfarande kvar i familjen, men morfar och mormor är tyvärr uppe i himlen… Men hallå, det finns ju knappt någon svamp i den skogen, men ändå fortsätter vi gå dit och plockar ibland en knapp näve, möjligtvis kan man få ihop till två svampmackor.
Jag har genom åren, trots att jag är kock och är ändå rätt svampkunnig, trott att ”jaha” såhär är det för alla… Jag minns dock ett år då vi fick hur mycket som helst…ja i våra ögon mätt… Tills jag träffade på de där entusiasterna, som bara går ut i skogen och kommer hem med papperskassar fulla med svamp! Hade en kock när jag jobbade som köksmästare på Krägga Herrgård, som fullkomligt bara plockade gigantiska mängder, som jag köpte av honom till vår matlagning. Jag måste säga jag avundas dem som lyckas med detta, jag fattar inte, jag är ju natur- och skogsmänniska, jagar, plockar bär och promenerar i skogen, men svampen är fortfarande ett område jag vill utforska mera! Jag blir ständigt påmind, imponerad och lite avundsjuk på dessa entusiaster till svampplockare, jag bor ju dessutom på landet, har nära till skogen, och mina grannar har nyss berättat om hur mycket svamp de redan plockat här i mitt närområde!!!
Förstå, så nära, men ändå så långt ifrån!!!
Ja , ja jag kom över lite gulkantareller, så jag gjorde det jag är bäst på, lagade en enkel och krämigt god svamppasta, en sådan där man bara helt håller käften medans man äter upp den!
Svamp (ex kantareller), lök, ev lite svampbuljongtärning, smör, vitt vin/sherry/Cognac, grädde, persilja.
Fräs svampen, tillsätt smör, och finhackad lök, fräs en stund, häll över lite vin och ev buljongtärning, låt koka ihop, tillsätt grädden, koka till krämig konsistens, salta. Finhacka bladpersilja och rör i innan servering. Servera med pasta och ny riven lagrad ost!
//Anna
Hallon bästa bäret, drottningsylt bästa sylten!
För femtielfe året i rad har hallonet återigen vunnit första plats som det bästa bäret! I alla fall för mig!
Det är vackert, helt fulländat smakmässigt och relativt lätt att plocka om man nu har ett röjt hallonland utan brännässlor…vi hade både oröjt och massor av brännässlor, men hur mycket hallon som helst! Ett angenämt problem, men med ”rymddräkt” på så gick det galant! Och inte att förglömma ett skärp kring midjan som man fäster hinken i så man har båda händerna fria! Fort ska det gå, för här ska ätas färskt och kokas sylt! Ja en drygt 30 liter har nog plockats.
En liten tur ut i skogen måste man ju också göra denna sommar, då blåbären varit fantastiskt fina och många också, men jag vägrar rensa efteråt utan gör detta direkt i skogen så då är bärplockaren inget för mig, utan handplockning är det som gäller, men det går långsamt… Jag tänker på Putte i blåbärsskogen, är det något djur som smygtittar på mig, älgjakten, hur gör björnarna när de äter bär, de har ju inte direkt mina händer som kan ”finlira” bort alla blad och småskräp….och oj en fästing som sakta skrider över handen…blä…. Ja ja det blev några liter blåbär för mig i år, så jag får vara nöjd även om det gick långsamt vid plockningen. Andas skogsluft är som balsam för själen.
Fullt i frysen, ett i-landsproblem, men det får fart på att inte bara stoppa in alla bär och stänga dörren, så förutom de bär som avnjutes färska stoppas de nyplockade in i frysen för framtida syltkokning, smoothies, kakor och desserter av olika slag. Har faktiskt lyckats komma över Tant Bruns blåbärspaj recept (ett mysigt kafé i Sigtuna), återkommer med det vid tillfälle!
Jag hade som sagt en lyckat bärskörd, så vän av ordning som jag är, tog jag först ut de äldsta bären ur frysen, ja jag hade kvar bär…men nu blev det gigantiskt hallonsyltkok och favoriten drottningsylt, blåbär och hallon blandat, den bästa sylten man kan få! Får barndomsminnen, så även en del tunnpannkakor har inmundigats med drottningsylt och grädde…helt ljuvligt!
Jag köper syltsocker och använder till min syltkokning, på förpackningen står bra beskrivning och jag gör den mindre söta sylten!
//Anna
Jag har fått vara gäst!
Jag lagar den mesta maten oftast vart jag än hamnar, men ibland händer det att det finns människor omkring mig som verkligen får mig att slappna av och njuta av deras mat. Det är inte så att jag är överdrivet kräsen, särskilt inte nu när det är en hel del barnmatlagning som står för menyn i det dagliga livet. Jag återkommer till den diskussionen vid tillfälle för okey jag tvingar inte min son att äta allt, både för att slippa konflikter, ja kalla mig mesig, men jag tror dock att han inte kommer att äta korv och pasta hela livet…
Många av mina vänner vågar bjuda mig på middag, trots att yrket kock oftast skrämmer många när de ska bjuda på mat…men som ni säkert förstår äter inte en kock oxfilé eller löjrom varje dag utan grejen är att vi är så tacksamma om någon lagar mat åt en och att man får sitta ner, så allvarligt, köttbullar och makaroner funkar, jag lovar… Det är när vi kockar är ute på krogen och äter våra yrkeskollegors mat som vi är kräsna, för då förväntar man sig att det ska vara professionellt rakt igenom både vad gäller service och maten.
Men förlåt mig, måste ändå få säga att det finns några speciella ess på matlagning i min omgivning, som inte är kockar, men som har det där sinnet för smaker och vågar ta ut svängarna och jag sitter oftast golvad som gäst hos dem… En av dem är min kära svåger, han kan han… Han har bott och jobbat i många länder och har många internationella vänner som jag tror säkert influerat honom.
Salladen på bilden ovan är från förra veckans middag som han bjöd på, han gillar att man äter många rätter…och den salladen var en av dem. Bifftomater, rödlök, basilika, parmesan, kaprisbär, bladpersilja, kronärtskockor, olivolja, vinäger, salt och svartpeppar.
Sen kom den fantastiska osträtten som jag inte ens hann ta en bild på före den blev uppäten, som alla fullständigt bara kastade sig över. Min svåger åt den rätten hos sin franska kompis på hans gård i Frankrike. Ekologisk Camenbert, skär av locket, picka några hål i osten häll över gott torrt vitt vin som ska försvinna in i osten, på med locket igen och in i ugnen på ca 200-250 grader tills innehållet är mjukt och krämigt. Till detta serverades god ciabatta, cornichons och tryffelsalami….say no more!!!
Min svågers tomatsås är magisk, och till den serverades lammfrikadeller och pasta…. som sagt hann inte ens fota den rätten heller innan vi hade nästan länsat faten
…
//Anna
Minglande förrätt…
Inledde semestern med poolparty för lite vänner i helgen, och vädret var ju på vår sida hela helgen utom i en halvtimme då något slags ”monsunregn” bara vräkte ner för att sen lika snabbt försvinna…vädret denna semester kanske inte kommer toppa förra årets pangväder vi lyckades pricka in, men hoppet är ju det sista som…
Nog om vädret även om det verkligen spelar roll när man tänkt ha ett utomhus party, så ska man ju även fundera på vad man ska bjuda på och hur man ska bjuda på det… Ska det vara sittande middag rakt igenom eller lite både och?! Ska det vara finlir, eller lite sådär lagom opretantiöst… Sen jag fick barn har jag försökt att lära mig att ”tagga” ner ibland på ambitionsnivån, men det är svårt tycker jag, även om jag vet att det viktigaste är ju att man träffas och umgås när man väl får till en träff med sina vänner eller som nu i helgen ett riktigt (barnfritt) PARTY!!!
Festen inleddes självklart med en Aperol Spritz, som jag tidigare berättat om från min Mallorcaresa, (3 del Prosecco, 2 del Aperol, 1 del sodavatten, mycket is och apelsinklyfta). Mycket trevligt när man har utomhusfest på sommaren är att ha en dryckesbuffé, där de kalla dryckerna ligger i tex en snygg ”balja” med vatten, kyl vattnet med is eller så enkelt som kylklampar och i med all dryck.
Förrätten blev en minglande för att vi kände att gästerna kunde röra sig lite som de ville, samtala med alla och så kunde vi sätta igång grillen till huvudrätten och börja grilla utan att den som grillade behövde springa upp och fixa grillen medans alla andra satt och käkade förrätt…logistiken blev som enklare och avspänd stämning. Lite sashimi, tunnbödsrullar med skagen, salami. prosciutto, oliver….ja lite smått och gott blev det som intogs före huvudrätten.
Sen kom ”monsunregnet” och då var det ju på sätt och vis tur att vi inte hunnit satt oss till bords, och tur att vi hade ganska mycket till förrätt så alla blev ganska mätta, för grillen fick stå under parasoll medans regnet öste ner och gästerna stod tryckta mot husväggen, några kastade sig dock i poolen och ur högtalarna ljöd passande nog ”It’s raining men…”
Men våra gäster var inte gjorda av socker (och smälte bort) utan det blev bara högre stämning och huvudrätten från grillen kunde sedan intas sittande vid dukat bord med gott Ekologiskt rödvin från Italien (har blivit lite av min favorit just nu), lite lagom fruktigt men ändå fylligt vin som inte är alltför tungt så här på sommaren.
Resten är historia…men det där med minglande förrätt på utomhusfesten är att rekommendera, när man har lite fler gäster än vanligt. Man vinner tid, lättare med logistiken, smidig servering, den som grillar får sällsis och framför allt kommer det ett monsunregn mellan förrätt och varmrätt, så kommer man definitivt inte ha sura gäster som behövt resa sig upp från bordet pga av regn…utan när huvudrätten serveras var det ju bara för oss i alla fall att bara säga varsågoda att slå er ner…
//Anna
Jag säger bara…FILKAKA!
Dags att rensa kylen efter helgen… Har ni kvar lite gammal yoghurt, filmjölk, gräddfil eller annat ”syrligt” i kylen, sådär lite retliga småslattar, eller kanske t.om en halv Turkisk yoghurthink ni inte lyckats bli av med, som bara står där i kylskåpet och tar plats?
Då ska ni baka Filkaka! Just det , det är en klassiks nostalgitripp för mig, för när jag var betydligt yngre än idag för typ 25 år sen och sommarjobbade som seglarinstruktör på KFUM Alnäs i Uppsala, så serverades denna mytomspunna kaka ibland som oftast till eftermiddags fikat. Alla ledare var ju så otroligt hungriga av all frisk luft och att orka hålla ordning på alla ungar vi hade på alla läger som fanns där, gjorde att eftermiddags fikat var helt galet vilt, alla ledare fullständigt kastade sig över fikat, och inte en smula var kvar… Kakan skapades i köket där, förmodligen tack vare all filmjölk som alltid blev över efter de utflykter vi hade med ungarna… Det där med att äta fil till lunch har jag aldrig riktigt fattat…
Recept: 250 grader 10-15 minuter
Smöra och bröa en långpanna
A) 250g smält smör, 7,5 dl mjöl, 4 dl socker, 5 tsk bakpulver
Vispa ihop, ta bort 2 dl och spara
B) 3 ägg, 3 dl fil (yoghurt, gräddfil etc)
Blanda i ägg och fil i mjölblandningen (A+B)
Häll smeten i en långpanna, strö över de 2 dl ”smul” som ni lade åt sidan, strö över vaniljsocker, Grädda kakan!
ÄT och njut!
//Anna